På Stormiga Vatten

Bröderna Castro hade återigen planer på att åka till Kuba och ta makten från Fulgencio Batista. Che och bröderna Castro blev snabbt vänner och i november 1956 gick de ombord, tillsammans med 82 andra personer, på båten Granma som skulle ta dem den långa resan tillbaks till Kuba. Resan gick inte riktigt som planerat. Vädret ställde till en del problem och båten navigerades i fel riktning. Dras plan var att debarkera Kuba på natten men istället kom de fram i dagsljus, till fel punkt på ön och dessutom gick båten på grund en bit innan öns början.

Gruppen upptäcktes av Kubas flygvapen och det medförde att grupperna delades upp på två. De vandrade i två dagar, utan proviant, i ovisshet om vad som hade hänt med de saknade innan det återigen fann varandra. Nu väntade en lång och farlig vandring för revolutionärerna. De skulle vandra upp i bergsområdet vid Sierra Oriental där de visste att Batistas améer någonstans låg och väntade på fienden. Otruligt nog hamnade de i händerna på hans arméer och efter attacken överlevde endast 12 av de 82 rebellerna,

Revolutionen pågick i 2 år och under hela den här perioden tillkom slagskämpar som var redo att slåss för Kubas frihet. Che var hela tiden ansvarig för avrättningarna av spioner, desertörer, informatörer och de som inte följde revoultionsarméens order.

1959 på nyårsafton flydde Batista och rebellernas trupper marscherade in på Havannas gator där arbertarna utlyst strejk så de kunde deltaga på hyllningscermonierna som ägde rum i hela staden.



Che fick Kubanskt medborgarskap och Castro och hans regering utsåg honom till fängelseintendent på fängelset La Cabana. Han arbetade där i 5 månader och under den perioden hade han hand om avrättningarna på bla tidigare tjänstemän som arbetat på för den tidigare regeringen.

1965 avsade han sig alla kubanska uppdrag och for inkognito till Kongo som rådgivare till gerillarörelsen efter mordet på Patrice Lumumba. 1966 återvända han i hemlighet till Kuba föra att planera frihetskampen i Bolivia dit han anlände med flera kamrater i november samma år.

Väl i Bolivia var han beredd på att endast möta de bolivianska trupperna samt att landsbefolkning skulle sluta upp i socialistkampen som de hade gjort på Kuba. När CIA fick reda på att Che befann sig i Bolvia skickade de genast hjälp i form av vapen, träning och soldater till landet, allt för att se Che död. Landsbefolkningen slöt heller inte upp bakom honom. De var rädda och förtryckta och de snarare angav istället för att hjälpa honom.

Den 8 oktober 1967 blev han tillfångatagen. Utsvulten, undernärd och besviken över hans nederlag. Det sägs att han ett en burk med 6 ägg hängades i skärpet vilket skulle vara hans föda de kommande 6 dagarna. Han fördes till en gammal skola där hans händer bands fast i anslagstavla. På order från CIA i samverkan med Bolivias regering mördades han dagen därpå. Innan han blev mördar lär han ha sagt "Jag vet att du är här för att döda mig. Skjut, fegis, du ska bara döda en man"

1997 grävds hans skelett upp från Bolivias maker och exporterades till Kuba. Den 12 juli samma år begravds han på nytt i staden Santa Clara.

Ingen pratar om gerillakrig längre, bara terrorism. Det handlar om Usama bin Ladin. Che var nästan en purist, han tolererade inte terrorism. Det fanns inga bilbomber eller självmordsbombare i Ches värld. Bara tanken om ädel uppofring.

Något som kanske saknas idag...

Mannen som du beskådar nästan varje gång du är och handlar kläder. Han du allt som ofast ser på chartersemestern i Spanien. Myten som tycks uppenbara sig på var och varannan t-shirt numera. Vem är han egentligen. Vad har han presterat för att älta sig fast i ungodmars och vuxnas hjärnor nu 41 år efter hans död och framförallt, vad har han uppnåt för att bilda motiv på våra tröjor, strumpor, affischer etc?

Hans riktiga namn var Ernesto Rafael Guevara de la serna men han är mer känd som Che Guevara. Che föddes 1928 i Argentina. Han växte upp i en ekonomisk välbergad familj där hans far arbetade som byggnadsingengör. 1947 började Che studera på läkarhögskolan i Buenos Aires. 1951 behövde han ett avbräck från studierna och begav sig iväg med en kamrat på en resa genom Sydamerika på en motorcyckel. Under resans gång fick han se sånt som kom att förändra hans livssyn för resten av hans framtid. Han fick se en närbild av fattigdomen och en maktlöshet bland folket han tidigare aldrig skådat.

Ungefär samdigt pågick ett revolutionsförsök på Kuba. Fidel Castro och hans 171 and revolutionärer hade som plan att erövra militäranläggningen Moncada i Satiago de Cuba. Tyvärr misslyckades kuppförsöket och många av kamraterna tillfångatogs och mördades. Fidel fick ett fängelsestraff på 17 år men efter påtryckningar från omvärlden frisläpptes han efter 22 månader men sattes i exil och hamnades så småningom i Mexico.

Efter avslutade studier begav sig Che till Guatemala där president Jacob Arbenz Guzman genom olika reformer försökte starta en socialistisk revolution. 1954 blev Arbenz styre störtat genom ingripande av CIA. Detta stärkte hans tankar att USA alltid skulle motarbeta vänsterpolitiska regeringar i Latinamerika och andra utvecklingsländer i världen. Men Guatemala förde åtminstånde något positivt med sig. Han träffade peruanskan Hilda Gadea. De tog sig till Mexico, gifte sig, fick en dotter och genom Hilda fick Che senare kontakt med 26-julirörelsen och därtill Fidel och Raul Castro.

Jag är en höstmänniska. Jag, Kim Novak på en hennes pusch dakota-röda moped, vi älskar hösten tillsammans. Trollens, de röda lövens, svampens  och ekorrarnas årstid. Hösten, knulla, döden, cancer eller istället hösten, leva, socialisera, promenera. Jag föredrar det andra.

Jag minns en gång för länge sen. Solen strålade, de flesta löven var nedfallna, de som fortfarande orkade hänga kvar var gul-röda. Jag gick på gymnasiet och var ute på praktik på en kyrklig förskola. Jag tror jag var lycklig. Att vara lycklig!  Är det därför jag gillar hösten? Ambivalent hmmm! Jag vet ej varför dagen valt att stanna som en dagsfärsk aftonbladetingress, vet du? Varför stannar vissa saker medans andra försvinner? Fan dig Freud.

En helt vanlig dag i förskolans tecken. Vi gungade, vi andades, vi lekte. Är det kanske från den dagen jag alltid vetat att det är lärare jag skulle utbilda mig till? Jag hade köpt min första mobil av en kompis som hette Peter i klassen. En Nokia 3110. Bidrog det materialistiska inköpet till lyckan den här dagen. Jag tror inte det. Jag hoppas inte det. Men jag tyckte verkligen om min mobil. Inga spel, ingen klocka men 25 fantstiska ringsignaler. Idag bloggar ungdomarna från mobilerna!

Vi hade med oss ostsmörgåsar, kaffe, varm chocklad. Vi såg en groda hoppande. En flicka trillar från en gunga. Jag tror inte att flickan kommer ihåg incidenten, inte heller lärarinnan eller de andra barnen, men jag gör. Jag är ensam om den här kunskapen. Tänk att en lite flicka tillsammans med hennes grupp har gett mig det här minnet utan att vet om det. Helt ovetandes, nästan sövande vackert. Jag säger tack till mina oventade barn som inte är barn längre. Men i mitt minne spelar det inte någon roll. Jag har bara sett dom som barn och vill heller inte se dem som uppvuxna tonåringar. Det kanske blir som den där filmen.

Den där jävla Oändliga Historien. Jävlar vad jag gillade den när jag var liten. Min favoritfilm över allt annat. Ofta gick jag och drömde mig tillbaka till den filmen. Kanske allt för ofta. Ty en dag såg jag den stå på Åhlens filmhyllor. Jag köpte den. Jag köpte popcorn och Cola. Jag stoppade försiktigt in skivan i spelaren och lutade mig tillbaka för 1 1/2 h njutning. Jävlar. Atreju var inte så häftig som jag mindes honom. Falkor var inte cool som jag mindes honom och den elaka häxan var inte lika ondskefull som jag mindes henne.

Den som inte älskar den här låten måste vara kristen, hög, terrorist eller kommunist

Den 22 augusti springer jag ut från coldspeds lager, ledig och fri, med ett par dagar i centraleuropas kärna. Den 23 tar jag tåget till Nyköping och den 25 flyger jag från samma stad till Bratislava. Jag spenderade ett par dagar där innan jul men jag var så pass sjuk att jag endast klarade av att dricka öl så den här gången ska jag försöka se lite av staden också.

Ett par dagar där och sen tar tåget mig vidare till Tjeckijen. Första stoppet blir i en av mina favoritstäder Plzen. En av mina bättre vänner bor där och givetvis erbjuds vivre. Plzen är Tjeckijens fjärde största stad (efter Prag, Brno och Ostrava) och den absolut mysigaste. Jag ser verkligen fram emot att återvända till denna centraleuropeiska idyll.

Senast jag var där så deltog jag på en skolbal för studenter som gör sitt sista år på gymnasiet. Min kamrat hade fått det ärofyllda uppdraget att vara konferencier på eventet. Alla arrangörer samlades tidigt för att gå igenom rutinerna så jag lämnades i familjen Prokopovas händer. Fadern i hushållet tog med mig på en guidad tur till Pilsner Urquells ölbryggeri. Det berättades om ölets historia, hur det tillverkades mm mm och vi fick även dricka öl under hela turen. När det var dags att bege sig hemmåt var både jag och fadern rätt så runda under fötterna. Vi kom hem och modern och min väns syster hade förberett med öl, becherovka och en gastronomisk gourmetmiddag.

Vi drack, vi åt, vi försökte föra en vettig konversation med två engelska lexikon på bordet. I Tjeckijen är det inte så många äldre som behärskar det engelska språket, av förklarliga anledningar. Först ville tyskarna bestämma över invånarna, sen var det Sovjet och nu är det EU. Tragiskt men sant. Som tur va så lät vi alkoholen tala.

Ett par timmar senare var jag lite för full men jag lyckades ta mig till borgen där balen skulle äga rum. Helena och jag hade bestämt en möteplats och turligt nog lyckades jag återfinna den. Helena hade tidigare under dagen beordrat sin far att ta det lugnt med mig, han brukar nämligen alltid försöka få Helenas besökare så fulla som möjligt. När hon upptäckte mitt tillstånd blev hon lite smått förbannat och beordrade mig att fortsättningsvis hålla mig till vatten eller mellanöl. Eftersom jag är en man med heder accepterade jag förslaget och kvällen förled rätt så smärtfritt, lyckades till och med dansa två danser.

Så här kan det se ut i Plzen

För att citera det anrika proggbandet Mörbyligan "fredag, dags att supa, lördag, samma sak" så beskrivs helgen ganska väl. Igår entrerade jag Rambergets hemmarena för första gången. Jag blev utpositionerad på innermittfältet, fint väder, grönt gräs, dock utblev det postiva slutresultatet, förlust 3 mot 1.

I afton har vi korridorsfest och det kan man ju inte tacka nej till. Jobbade över en timme så är tvungen att slappna av hemma med ett par röda innan jag går vidare till våran gemensamma bar.

Annars har jag tappat bort med mobilladdare så ni kan inte ringa mig. Maila eller skriv ett brev

hej

Konungens dag förled slentrianmässigt förutom att han mottog ett anonymt brev där han förmanades att undvika kvällens maskerad. Senare visade det sig att brevets avsändare var en av konungens bättre vänner Pontus Lilliehorn.Trots den närma bekantskapen valde konungen ändå att gå till maskeradbalen.

"Skola de få tro att jag är rädd" "Om de nu velat mörda mig, hade de därtill haft det bästa tillfälle" utbister konungen. Maskeradbalen är i full gång och Von Essen försöker förmå konungen att genast vända hemmåt. Han är inte bara orolig för konungens liv utan också för sitt eget. Ribbings hade försökt döda honom en gång och han var övertygad om att han hade en hand med i spelet även denna gång.

Konungen omrigas av mörker. En mäng svarta maskar omsvärmar runt honom och plötsligt slår någon honom hårt på axeln och säger "god afton vackra mask". Konungen känner rädsla och vet inte vad han ska svara. I nästa ögonblick hörs en kraftig smäll. "Jag är sårad, ta fast honom" söljs ut från konungens mun och hörs eka i operasalen. Alla bara tittar, orkestern slutar spela och ett sorgset sorl börjar sprida sig i bland maskeraddeltagarna. Konungen börjar förlora medvetandet och sjunker ner på en bänk och då utbrister någon "Elden är lös, det är Anckaström.

Till en början verkade det som att konungen skulle överleva men pistolskottets kroppsliga skadergörelse blev värre och värre. Hans egen livmedikus blev tvungen att förtella den bittra nyheten att han endast hade högst 6 timmat kvar att leva. Som han förutspått dog konungen senare på kvällen den 29 mars 1792.

Anckström, Ribbing och Horn dömdes alla tre till döden. Konungens efterträdare valde att förmildra straffen till exil för Horn och Ribbing medans Anckarströms straff varade detsamma. Ribbing spenderade resten av sitt liv i Danmark, Schweiz och Frankrike. Horn bosatte sig i Danmark där han blev en mycket populär person inom de litterära kretsarna. Anckström blev piskad tre dagar i rad på olika torg för att sedan föras till Hornstull för att halshuggas.

"I´d rather die happy" lyckades Anckarström förmedla sekunderna innan han dog

De besvikna hjältarna återvänder hemmåt. Den från början chevalereska sinnesstämningen bland dem två blev istället till ett tungt vemod i bröstkorgarna. Ett sånt nederlag, men herrarna bestämde sig snabbat för att göra ett nytt försök vid ett senare tillfälle.

Strax efteråt stiftade konungahatarna bekantskap med ytterligare en herre som hyste liknande agg gentemot kungen. Det var Adolf Ludvig Ribbing. Ribbing hade tidigare friat till den vackra, förmögna och adliga fröken Charlotta De Geer som visade positivt gensvar till hans kärkelsförklaring. Någon som inte var lika postiv till kärleksförankringen var konungen. Han förbjud kärleken mellan dem två och bestämde istället att Charlotta skulle gifta sig med en adlig vid namn Hans Henrik von Essen. Ribbing blev självklart rasande och utamanade sin antagonist på en duell. Von Essen överlevde med nöd och näppe men Ribbings hat gentemot kungen växte sig starkare och starkare.

Den 15 Mars 1792 träffades de tre herrarna för att smida planer. Dagen därpå skulle en maskeradbal äga rum på den kungliga operan. Konungen var mycket förtjust i maskeradbalar och eftersom det var den sista för säsongen var herrarna övertygade om att han skulle deltaga.

Kvällen närmade sig och de tre plansmidarna var exalterade. Anckarstöm laddade sin bössa med kulor och hagel, finslipade sin kniv och gjorde sig redo för att möta sin fiende. Klockade närmade sig midnatt och Anckarström och Horn beslutade att ge sig av till operan. De klädde sig i svarta dominos och vita masker. Ribbing meddelade att han skulle ansluta till operan lite senare.

Vägen dit kändes lång och trots herrarnas vanligtvis livliga samtalston kunde man skåda att det lakoniska sinneslaget hade tagit överhand. Plötsligt säger Ribbings "Gravity can´t keep us down (Unless We´re on Earth)" och då förstod Anckarström att nu var det dags, nu var tiden inne för att skriva historia, nu finns det inte längre någon återvändo.

Missa inte den tredje och sista delen

Sommarens sista dagar är passerade. Det är kallt. Det är grått. Det regnar och en hämndlysten skara antipatisters vägar har korsats. Hemma hos den 72- årige generalen C.F. Prechlins hålls grytan kokande och ljusen lyser upp höstmörkrets tragiska oktoberkväll. Generalens borgliga hem ligger på Blasieholmen i Stockholms skärgård och den här kvällen har Jakob Johan Anckaström, Claes Fredrik Horn, Ludvig Ribbing och givetvis generalen själv samlats för att planera en revolutionär handling för att avlägsna konugen från tronen.

Anckarström mor dog när han var mycket ung och hans far fostrade honom mycket strängt vilket säkerligen bidrog till hans impertinenta karaktärsdrag. Antipatin mot konungen lades till grund för att han 1789 anklagats för nedsättande tal mot konungen under en resa till Gotland. Han ansåg sig själv vara oskyldig och trakasserad av despoten som nu måste bekämpas.

Greve Claes Fredrik Horn var Anckatströms raka motsats - elegant, begåvad, litterärt bildad men nervös. Hans hat mot konungen gavs näring när hans far arresterades. .

En kall vinterkväll 1792 rider de två kungahatarna till Haga där de lyckas smyga sig fram utanför konungens fönster. Planen var att ta kungen till fånga och därefter genomföra en statskupp. Horn tittar försiktigt in genom fönstret och blir förskräckt vid åsynen. Despoten ses halvt liggande i sin egen soffa, klädd i en likvit skjorta med dödens väntan i anisktet. Anckaström tar sig en titt och även han blir skrämd och de bestämmer sig för att rida tillbaka.

Anckaström tittar på Horn och säger med ett komiskt ansiktsuttryck "it´s a bumby ride on the back of a camel" he he he flinar Horn.....elller hur va det nu. följ fortsättningen imorgon

Mikael, Sänt: 2008-07-31
Jag har fått en bula på magen och jag tror jag är gravid. Hör av dig om du är beredd att ta ansvar. Micke

Okänd men döpt till tjej i min telefonbok, Mottaget: 2008-07-31
Eftersom jag varken är ansvarstagande eller förtjust i barn kanske det kan räcka om jag tar med ungen på någon barrunda då och då om sisådär 20 år?

Hemkommen, trött men så pass vital att jag kan ladda upp några bilder. Reseberättelsen skrinläggs tills imorgon eller tisdag.