På Stormiga Vatten

Jag erinrar mig dagen då jag hade en sorts uppgift, dagen då jag fyllde ett sorts välbehag och människor uppskattade min funktion även fast de inte riktigt begrep det själva. Jag bejkade min livsuppgift, krävde inte mycket utav omvärlden och var i stort tillfreds med min solida positionering.

Jag föll. Mitt hjärta känns sedan länge som ett vacuum. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att ett flickebarn kunde vara så ond. Hade hon kanske ärvt sin ondhet av mamma eller kanske pappa eller berodde ondheten på något helt annat? Hade rent av tiden format henne till denna impertinenta varelse? Jag fortsatte falla, det blev blåare, jag föll, det blev kallare, det började mörkna och jag kände att livslusten rann ut genom ådrorna.

Vart var jag på väg egentligen?
Var det så här mitt liv skulle sluta?
Var jag verkligen förtjänt av detta?

Ehuru jag alltid varit den lakoniska skapelsen så undrade jag om detta var meningen, om ödets stigar kommit ikapp, eller om det var gud som varit på dåligt humör, i så fall, varför just jag? Jag som alltid, i vårt och tort, legat folk till lags. Jag som aldrig ens vänt ett öga mot dekollterade damer och levt i avhållsamhet hela mitt långa liv. Det kan inte vara slutet, det får inte vara så, det kan inte vara så.