På Stormiga Vatten

Som sagt, en vacker sommardag såg det ut att bli. Jag förberedde mig för mina vardagliga uppassningar, samma plats, samma tider. Homogeniteten är inget som stör mig, snarare något som ger mig njutning och som skapar en viss harmoni i mitt inre.

Det kommer att bli en bra sommar, tänkte jag, och framförallt en bra dag. En röd mustang börjar sakta närma sig mitt bergsparti. Det tycks vara en hel familj och det ser ut som det finns något att fira. Bilen stannar och ut kliver två vuxna av vardera kön samt två små flickebarn. De öppnar bagageluckan, tar upp ett par väskor, skrattar, samtalar och de börjar promenera i min riktning. Av deras sätt att röra sig kan man se att det är lyckans dag, de nästa hoppar fram och tillsammans med orden som kommer från dess munnar kan man höra ett svagt skrattande läte. Det är blir en bra dag, tänkte jag för mig själv!

Jag har lärt mig acceptera att ingen säger hej när de besöker mitt revir, det händer ibland men då är det en hund som kommer fram och nosar. Samma sak var det även idag, trots att familjen lagt filten bara några cm ifrån mig. Det dukas fram jorgubbstårta, hallonsaft till barnen, kaffe till de vuxna, ostsmörgåsar, hallondrömmar och jag tar del av lyckans som sällskapet är i besittning av.

Det fruktansvärda börjar närma sig!